Ur mellansnack “Vad är det ni visar?” i FAS (Fiberartswedens) bok

Samtal mellan Lotte Nilsson-Välimaa, Gunnel Pettersson, Anna-Karin Bylund och Monica Nilsson.

Monica: Lotte, du visar bland annat ett par grupparbeten. Hur kommer det sig att du så ofta samarbetar med andra?
Lotte: Det sker nog intuitivt,det är inget intellektuellt ställningstagande. En lek, en form av kommunikation, som jag söker även när jag jobbar själv, men då är det med betraktaren. Platsen och sammanhanget är också viktigt, att kunna lämna sig själv och kliva in i ett gemensamt, nytt sammanhang.
Monica: Var det så det fungerade med Blomsterlandning, där du samarbetade med Kenneth Pils?
Lotte: Ja, Kenneth och jag målade blommor på siden. Utgångspunkten är iakttagelser av blommor. Det som är spännande i en process, det är att se vad som tar tag i en. I ett samarbete sätts kontrollen ur spel, man vet ingenting, det roar mej. Som här; där kommer dom här små varelserna, och slår knockout på en!
Gunnel: Vilka varelser, blommorna?
Lotte: Ja, projektet baseras på växter vi plockat på vägen hem, och sen målat av. Inte på något vetenskapligt sätt. Blomman som väsen bjuder på en sådan färg och formupplevelse. Och arbetsprocessen går raskt, dessutom blir sidenmåleriet i sig som en slags samarbetspartner, som akvarell, fast mer slumpartat.
Monica: Sidenet ingår alltså som en aktör?
Lotte: Som material har det något av blommans egenskap, och sidenfärger får en otrolig intensitet.
Gunnel: Är det inte lite halvt förbjudet att hålla på med blommor och sidenmåleri numera?
Lotte: Du menar ett laddat, och glömt motiv, och att man skulle kunna se det som en form av revolt? Nej, det bara föll sej, det passade så bra. Varje möte med en blomma handlar snarare om stunden i sig, om tid. Blomman är resultatet. Vi har ju kallat det för Blomsterlandnig - samlade stunder. Här finns ett stort mått av koncentration.
Gunnel: Som en studie. En studie tar ju tid. Den ger uttryck för någon sorts hängivelse. Man har gett blomman tid.